Tårar som smittar
Champions League-finalen igår var dramatisk bortom beskrivning. Vilken match, jag tror att jag inte andades under flera ohälsosamt långa tidsperioder och då håller jag egentligen inte på något av lagen.
Inför matchen så kändes det mest naturligt att hålla på Man Utd då de har Ronaldo, sammanhållning, Ferguson och inte har Abramovitj. Och den första halvleken stod Manchester för en press som närmast kan liknas vid en invasion, men efter paus kom ett förvandlat Chelsea ut och spelade så enormt bra fotboll att man blev förvånad.
Ett avgörande på straffar är alltid grymt, det var till och med grymmare än vanligt igår och Terry´s tårfyllda ansikte efteråt skulle nog få ett stenhjärta att mjukna. Snart är det EM, jag hoppas på många trevliga stunder framför Tv´n men snälla låt mig slippa så små marginaler som det var igår när Sverige spelar jag är tveksam till att jag skulle fixa det.
i like your space